Det fick mig att succesivt förändra dem. Inte så mycket, men lite. Och det hade kunnat bli mer och med fler av plaggen. En annan gång ska jag välja sex plagg som jag kan tänka mig att ändra på efterhand. Med dessa var jag för mycket av bevarare, och det enda som hände var att jeansen fick revor på båda benen.
Jag skulle vilja släppa lite på bevarandet. Ska jobba på det.
Jag tror inte att jag har haft trasiga jeans sedan i högstadiet, och de blev till slut så trasiga så att jag inte fick ha dem för mamma. Nu är jag mamma själv, och jag låter mina barn bestämma om de vill att jag lappar deras trasiga jeans, eller om de vill ha revor.
Jag tycker också, kanske förvånad, att det funkar helt ok att vara 40+ och gå med knärevor i jeansen. Det beror som vanligt på hur man kombinerar. Och hur/om man trivs.
Det faktum att jag använde de trasiga jeansen, och kanske att jag inte brukar ha det, gjorde att kollegor och kompisar kommenterade och frågade och att jag kände att jag ville berätta, kanske ursäkta, vad jag höll på med. Och det var ju kul i sin tur. Jag fick anledning att berätta om utmaningen, vad som låg bakom. Och fick också en massa pepp och positiv uppmärksamhet. Sånt mår ju alla bra av.
I samband med att jag berättade om utmaningen/projektet/experimentet kände jag att jag odlade min excentricitet. Ja, inte bland dem som känner mig väl, dem tror jag inte att jag förvånar så lätt. Men andra, mer avlägsna kollegor och externa samarbetspartners och till och med leverantörer. Excentrisk, men också inspirerande. Och det tycker jag också känns bra såhär på andra sidan 40-årsstrecket. Bli lite spetsigare, lite galnare.
Sammanfattningsvis - och bara ur de trasiga jeansens perspektiv än så länge - tycker jag enbart att utmaningen har gett positiva effekter.
1 kommentar:
Do/redo-tänk. Låter bra. Jag ska resa bort några dagar nästa månad så jag suger i mig tips för resegarderob.
Skicka en kommentar